Start
Att blogga är något jag avskyr, något som jag tycker är förkastligt. Vem vill veta när jag onanerar,köper kläder,dricker eller går i skolan? Exakt, ingen vill veta det. Då kan man ställa sig frågan varför jag ens skriver detta? Jo, detta ska bli en antiblogg en blogg som inte är en blogg utan mer en tanketavla.
Om jag orkar skriva mer en två inlägg, så kommer du märka att min livsskådning är en blandning mellan många ideologier och kulturer.Jag är lika mycket facist som jag är kommunist. Detta må vara konstigt ur andras syn att se på livet men att vara inskränkt och inte ta det bästa från alla världar är som att skjuta sig själv på kuken och sedan försöka idka samlag.Troligen kommer ingen läsa vad jag har att förtälja om mina ideér och tankar, desto bättre tycker jag, då får jag ett fritt forum som jag kan härska i(Ja, jag lider av stark hybris).
Mina dagar de senaste månaderna är något av en tragik, jag jobbar natt, somnar 9 vaknar 5 och så fortsätter det. Det får mig direkt att tänka på Broder Daniel låten Work. "I gotta go to work, then hurry home got to go to work, then hurry home".
Jag jobbar nämligen som tidningsbud. Det finns många sorgliga själar där, som inte har något annat än detta jobb, det gör mig illa att se hur ett sådant betydelselöst kan ta upp en hel människas värld. En melankoli smyger sig över mig när jag ser dessa människor, de är så stolta över detta jobb och trots att jag tycker synd om dessa människor vars liv är uppbyggt av att dela tidningar varje natt, så ser jag ner på dem. Jag ser ner på dem av rädsla, vad hände med deras drömmar, vad det detta de tänkte på när de var arton år, fyllda med liv och glädje över att skolan var över?
Hur blev det så här? Har de tappat hoppet?
Nu har de inget kvar, livet har runnit ur dem, de ögon som en gång brann är nu håglösa och möter snart den horisont som väntar oss alla när tiden är inne.
När jag har läste genom det jag nu har skrivit känner jag att jag är något för prententiös och det hatar jag. Samtidigt så känner jag att dessa tankar har jagat mig, vilket gör det bra att jag då får skriva ner detta, så tankarna får sitt utlopp.
Imorgon ska mitt "band"repa det är intressant, mitt band som inte har något namn än har hållit nu i tre månader, det är så jävla roligt, vi är inte så värst bra men vi har några intressanta låtar under uppbyggnad
Det intressanta är att ingen förutom våran keyboardist kunde spela, innan vi började men nu går det framåt och vi siktar på världsturné år 2035. Jag skrev en låt som hette Death Buggy, personligen tyckte jag det var en relativt coolt titel men jag blev nedröstad, så nu måste jag komma på en ny passande titel till vår framtida hitlåt.
Vår basist Emil är sterotypen av basister, han är lat och helst så vill han bara dricka öl. Framtiden ser mörk ut för honom i bandet, om han inte mutar mig snart så blir det foten och vi anställer en skicklig Afrikan(Ja, alla svarta är bra på att spela bas).
Om jag orkar skriva mer en två inlägg, så kommer du märka att min livsskådning är en blandning mellan många ideologier och kulturer.Jag är lika mycket facist som jag är kommunist. Detta må vara konstigt ur andras syn att se på livet men att vara inskränkt och inte ta det bästa från alla världar är som att skjuta sig själv på kuken och sedan försöka idka samlag.Troligen kommer ingen läsa vad jag har att förtälja om mina ideér och tankar, desto bättre tycker jag, då får jag ett fritt forum som jag kan härska i(Ja, jag lider av stark hybris).
Mina dagar de senaste månaderna är något av en tragik, jag jobbar natt, somnar 9 vaknar 5 och så fortsätter det. Det får mig direkt att tänka på Broder Daniel låten Work. "I gotta go to work, then hurry home got to go to work, then hurry home".
Jag jobbar nämligen som tidningsbud. Det finns många sorgliga själar där, som inte har något annat än detta jobb, det gör mig illa att se hur ett sådant betydelselöst kan ta upp en hel människas värld. En melankoli smyger sig över mig när jag ser dessa människor, de är så stolta över detta jobb och trots att jag tycker synd om dessa människor vars liv är uppbyggt av att dela tidningar varje natt, så ser jag ner på dem. Jag ser ner på dem av rädsla, vad hände med deras drömmar, vad det detta de tänkte på när de var arton år, fyllda med liv och glädje över att skolan var över?
Hur blev det så här? Har de tappat hoppet?
Nu har de inget kvar, livet har runnit ur dem, de ögon som en gång brann är nu håglösa och möter snart den horisont som väntar oss alla när tiden är inne.
När jag har läste genom det jag nu har skrivit känner jag att jag är något för prententiös och det hatar jag. Samtidigt så känner jag att dessa tankar har jagat mig, vilket gör det bra att jag då får skriva ner detta, så tankarna får sitt utlopp.
Imorgon ska mitt "band"repa det är intressant, mitt band som inte har något namn än har hållit nu i tre månader, det är så jävla roligt, vi är inte så värst bra men vi har några intressanta låtar under uppbyggnad
Det intressanta är att ingen förutom våran keyboardist kunde spela, innan vi började men nu går det framåt och vi siktar på världsturné år 2035. Jag skrev en låt som hette Death Buggy, personligen tyckte jag det var en relativt coolt titel men jag blev nedröstad, så nu måste jag komma på en ny passande titel till vår framtida hitlåt.
Vår basist Emil är sterotypen av basister, han är lat och helst så vill han bara dricka öl. Framtiden ser mörk ut för honom i bandet, om han inte mutar mig snart så blir det foten och vi anställer en skicklig Afrikan(Ja, alla svarta är bra på att spela bas).
